random jävla text
De här senaste åren med resande har inneburit så många "hej-dån" till människor som kommit en nära. Under tiden i norge blev det sjukt många farväl med tårar, tomhet och saknad (ANNA). Folk man bott med och folk man jobbat med. När man reser hem och sen lämnar. Som sist nu på arlanda och mamma och pappa ska vinka av och följa med in i det sista. Sånt hatar jag egntligen, fast det är fint, men att säga hej då är bland det värsta jag vet. Då vet man att det är långt tills man ses igen och med vissa kanske aldrig igen. Tänker på fina bit-tjejer som man blivit så tighta med och sen pang bom borta. Men man lär sig så av varandra och kanske man inte behöver mer än den korta tiden tillsammans?
Idag var ett till farväl, trodde jag skulle slippa det för att de skulle åka tidigt, men det gjorde jag inte då de kom in på köket allihopa och kramades. Usch vad jobbigt sånt är, jag smiter hellre undan.
Samma sak häromdagen åkte ett par gäster som jag och olivia hängde med. Drack drinkar, spela tennis och åt middag ihop, världen goaste par i medelåldern. De höjde mig till skyarna för mina efterrätter och de fick mig att för första gången tycka det var kul att leverera bra desserter. Men de åkte i vart fall hem i torsdags halv sju, jag gick ner fem minuter för sent, trodde faktiskt jag skulle hinna, men hann inte säga hej då, också blev jag lättad att jag slapp ta avsked men samtidigt lite ledsen för att jag missade det. Så konstigt der där, den hejdå-klumpen iallafall, den är inte min vän.
